Klockan 05.50 packade jag och Ida in oss i våran guldiga lilla Clio, för att styra kosan mot Lidköpings sjukhus. Jag kan säga att den tiden är aldrig kul att åka hemifrån på. Att ens gå upp så tidigt är ju jobbigt. Tänk då att man ska sätta sig i en bil och köra vid den tiden. Dock fick Ida köra den första biten, hon passade på eftersom hon inte kommer kunna köra på ett par veckor nu.

 

Kvart över sju fick Ida komma in till Dagkirurgin och jag satte mig lydigt ner i väntrummet med min bok och koncentrerade mig på att hålla ögonen öppna. Timmarna gick, och jag blev bara rastlösare och rastlösare. Att sitta stilla flera timmar i sträck är något som jag aldrig kommer tycka är kul. Jag måste röra på mig. Så jag gick iväg till sjukhusets lilla kiosk och köpte en tidinig och lite godis, mums! Sen gick jag tillbaks till väntrummet.

 

Jag såg massor av människor under tiden. Personer som skulle operera sig, deras anhöriga, personer som nyss hade opererat sig osv. Vid kvart i tre hade jag fått nog av allt väntade, så jag gick fram till receptionen och frågade hur det gick för Ida. Då säger sköterskan att jag får vänta i ungefär 1-2 timmar till. Jag höll seriöst på att smälla av!

 

Aja, tog mig en tur i staden, köpte lite mat till mig själv och självklart en kaffe. När jag kom tillbaks behövde jag bara vänta i ungefär en halvtimme, så kom Ida uthoppandes på kryckor. Jag smet iväg och hämtade en rullstol som jag sedan körde runt med henne i.

 

Trots att jag inte gjorde så mycket idag så gör inte det mig något. Så länge Ida mår bra så kan jag gärna sitta och vänta på henne i väntrummet. Dock tycker jag inte att det ska behöva upprepas, då får mamma eller pappa följa med.. Hahha!