Efter att ha gått upp tidigt i ottan, suttit vid gaterna och väntat, suttit på planet i åtta timmar, så är vi äntligen här! Det känns väldigt overkligt att vi nu är här. Jag har inte riktigt tagit in allt än. 

 

Nu har vi duschat, då värmen här nästan tar död på oss. Ikväll har vi tänkt att vi ska se oss lite om i denna stora stad. Det blir förmodligen en tidig natt, då vi båda är helt slut. 

 

Usch och fy vad nervös jag är. Nervös och förväntansfull. Jag har gått runt hela morgonen och försökt förstå att det är imorgon som jag kommer att befinna mig på ett flygplan till New York. Men jag får inte in det i skallen. Jag har sprungit runt som en galning nu på morgonen och försökt att komma på om jag har glömt något viktigt, men jag tror inte att jag har gjort det. Alla kläder ligger i väskan, handbagaget är nästan färdigpackat och allt annat praktiskt är färdigt. Så egentligen kan jag bara gå ut och lägga mig i solsängen, med en bra bok och försöka att slappna av. 

 

Inatt var det sista gången jag sov i min egna säng på ungefär 12-13 dagar. Ofattbart! Min säng som är så mjuk och skön. Saknar redan mina kuddar. Varför det var sista natten idag när vi ska åka imorgon är för att vi ska sova hos min moster denna natten. Eller, vi kommer nog att "sova", om jag känner mig och Lovisa rätt. Det är inte bra att jag är själv hemma, då jag har mer tid till att tänka på allt som kan gå fel. Men jag ska inte tänka så, jag ska tänka positivt! Nej, nu ska jag försöka gå ut och slappna av i det fina sommarvädret. 

 

Jag har aldrig varit en sådan person som har älskat att klä mig i kjol och klänning. När man var liten så blev man ju näst intill tvingad, då min mamma älskade att klä mig i klänning, men fick jag själv bestämma blev det oftast t-shirt och ett par jeans. Och så har det faktiskt varit i några år nu, när jag har kännt att det bara är obekvämt och ovant att ha kjol/klänning på mig. När vi har åkt på kalas så har jag ofast haft ett par jeans och en snygg t-shirt. Visst, det är ju också fint och bekvämt framför allt! Men nu på senare tid har jag börjat inse hur snyggt och skönt det är med kjol och klänning. 

 

Idag var jag och Lovisa i Skövde för att försöka införskaffa oss det sista inför resan. Jag var på jakt efter strumpor (hallåå tråkigperson!) och en ny kjol. Jag kände att en kjol behövde jag införskaffa, en kjol som inte släpade i marken när jag gick. Efter att ha gått i ungefär alla affärer utan att stöta på någon snygg kjol så gick vi in på Clarks. Egentligen hade jag inte tänkt att köpa något, bara titta. Men jag hittade en så underbart snygg kjol, som jag var tvungen att testa. Och nu hänger den i min garderob (eller nej.. ligger på Idas säng i väntan på att få packas ner i väskan..)! Lyckan är total, whiooo!

 

Om 6 dagar kommer jag att befinna mig 10 000 meter över marken, med destination New York. Det är svårt att förstå att det bara är 6 dagar kvar, nyss var det 206 dagar kvar. Tiden går ruskigt fort. I och med att det är så kort tid kvar så har refebern och nervositeten börjat komma smygandes. Jag går mest och oroar mig för allt som kan gå fel och är allmänt trött, grinig och nära till tårar mest hela tiden. Men jag brukar vara nervös innan jag åker någonstans, så det är helt normalt för att vara mig.

 

Något annat som gör mig lite lätt panikslagen och stressad är att jag inte har börjat packa än. Ja, det är sex dagar kvar, men jag åker hemifrån redan på måndag, så om fem dagar måste allt vara färdigpackat. Jag ska försöka att börja packa senast på Fredag, så att jag slipper stressa. Outifits ska planeras, viktiga saker så som laddare till både kamera och mobil, pengar, pass och andra viktiga papper ska med. Vad man ska ha med i handbagaget, vad jag ska ha för väska som handbagage.. Ja, listan kan bli oändligt lång känner jag. 

 

Lite bilder från förra året när jag var i New York;

 

Solen skiner, tröskan dånar, fåglarna kvittrar, vinden blåser i löven. Vad mer kan man egentligen begära av en sensommardag i Augusti? Okej, tröskan kunde låta lite mindre, men annars är det helt perfekt. 

 

Igår när jag och mamma var inne i Skövde för att köpa nödvändiga saker inför min resa, så hann vi med en sväng till Elins Esplanad och kikade i affärerna. Om jag hittar något snyggt och sedan provar det så kan jag inte hänga tillbaks det, för jag får alltid en sådan ångest efteråt. Jag vet inte varför, men jag får det varenda gång. Men denna gången var jag fast besluten om att det där linnet skulle få följa med mig hem om det satt bra på. Och självklart satt det bra på, så nu hänger det ännu ett linne i min garderob. Man kan inte få för mycket av det goda, eller hur? ;)

 

Idag är det två månader och fjorton dagar sedan jag tog studenten. Under dessa dagarna har jag jobbat i ungefär två veckor, osamanhängande. Vilket är lite tråkigt, men förståeligt. Jag är ung, inte fullutbildad och det råder arbetsbrist i landet, så det är ganska förståeligt. Hela sommaren har jag kallat mig själv för arbetslös, för det är ju det jag är.. jag menar, var. För imorgon börjar allvaret, Lisa tar steget ut i vuxenlivet och börjar jobba. Det känns just nu ganska nervöst och pirrigt, men jag tror att detta kommer att gå jättebra.

 

Jag ska jobba med barn i olika åldrar, något som jag faktiskt tycker är riktigt roligt, annars hade jag aldrig sökt jobbet från början. Denna veckan ska jag bara gå bredvid de andra i personalen och bekanta mig med barnen, men sen efter att jag kommer hem ifrån USA så ska jag börjar jobba på "riktigt". Helt själv alltså. Whiooo! Nu måste jag sova om jag ska orka gå upp klockan sju imorgon. 

 

 

Jag är inte den typen av tjej som kan göra sjukt coola frisyrer på mig själv, eller på någon annan heller för den delen. Jag har liksom inte fått de egenskaperna. Så när jag lyckas göra två ordentliga flätor, som inte ser ut som att en bebis har gjort dem, ja då blir jag riktigt nöjd.

 

Och varför gör jag flätor i håret undrar ni? Jaa ni, det har jag egentligen inget svar på, mer än att jag vill se om mitt hår blir lockigt. Ja, för håret var blött när jag flätade det och tänker sova med flätorna. Gjorde det en annan gång, men hade typ tio småflätor i håret och såg ut som en blandning mellan ett troll och någon som har fått en stöt av något elektriskt föremål.. 

 

Jag måste avslöja en sak. En viktig sak. En allvarlig ovana som jag har lagt mig till med det senaste året. Något som varken är bra för min plånbok eller för min hjärna. Denna vana har frammanat ett beroende. Ett nästan jobbigt beroende. Ett beroende som gör att jag för det mesta sitter med påsar under ögonen och hallucinerar. Jag har blivit så besatt att jag har gjort så att mina vänner har hamnat i samma onda cirkel. Jag gör det nästan omedvetet nuförtiden. Ibland kan jag sitta och stirra rakt fram, utan att fatta hur jag har hamnat där jag har hamnat.

 

Det är samma visa varenda gång. Jag sätter mig ner framför valfri teknisk pryl, som har internet. Jag trycker upp en ny flik, knappar in hemsidans namn och klickar mig sedan vidare. Detta kan pågå i flera timmar. I timmar kan jag sitta vid samma hemsida och bara titta. Titta och förundras över vad den hemsidan gör med mig. Detta är inte bra för min kropp och absolut inte bra för min själ. Jag har blivit beroende. 

 

Mitt beroende stavas;

Helgen som var spenderade jag tillsammans med min syster och två av våra kusiner i Falkenberg. Vi hade trott på fint väder och packat tunna kläder, men tji fick vi. Regn, blixtrar och åska. Det var vad vi fick. Men vi deppade inte ihop för det. Vi satt inne i förtältet och spelade kort och åt popcorn i mängder. Lite solande hann vi med, de tjugofem minutrarna som solen var framme, haha. Trots dåligt väder så hade vi det jätteroligt tillsammans. 

 

Om bara några timmar åker jag och syster Ida till två av våra kusiner, för att sedan fortsätta resan med bil till våran slutdestination. Falkenberg. Hela helgen ska vi spendera där, bara vi fyra. Precis som när vi var yngre och campade ihop, men denna gången har vi inga föräldrar med oss. Helt underbart skönt, att kunna åka iväg vi fyra och inte behöva ha med oss föräldrarna. För vi är alla vuxna, på papper och två av oss har körkort. Frihet!

 

Vi ska ju vara borta hela helgen, alltså två dagar och jag måste ha med mig kläder att ha på mig. Det är exakt samma sak varenda gång jag packar. Jag tar med mig alldeles för mycket, så denna gången har jag försökt att planera outfits som man kan ha på dagen och outfits som man kan ha på kvällen. Hoppas att solen vill visa sig och att vattnet är varmt, så kan jag ha badkläder på mig istället. 

 

 

Just nu har jag kommit in i en period där jag tycker att det är riktigt roligt att pussla, ni vet massor av bitar som inte vill sitta ihop med varandra, motiv där allt är grönt och brunt. När jag var på Gekås i Ullared tidigare i veckan så köpte jag mig ett lagom stort pussel på 350 bitar, som jag och Ida snabbt pusslade färdigt. Jag tyckte det var lite tråkigt att det tog så kort tid, så jag bad mina grannar som skulle till Ullared att köpa med sig ett 350 bitars och ett 1000 bitars.. Varför gjorde jag det?! Bad om ett 1000 bitars?! Nu kommer jag ju få sitta i flera timmar, dagar, veckor, månader och år, för att få ihop ett pussel.. 

 

Nej då, det går faktiskt rätt bra, förutom en liten viktig detalj. En av kantbitarna saknas.. Eller, ja den finns väl bland alla andra bitar, men jag kan inte hitta den i alla fall.. Så nu sitter jag och stirrar mig blind på alla bitar och sliter mitt hår. 1000 bitar är en utmaning, för man har inte koll på så många bitar. Okej 350, det är ju lagom, men 1000? Inte lagom..

 

Jag lägger upp bilder, skrattar, skämtar och pratar om mig själv. Här på bloggen försöker jag visa upp en så glad fasad som det bara går. Även när jag är med kompisar eller familjen så vill jag visa upp en glad fasad. Visa alla att jag är en stark och glad person. En person som inte tar någon skit från någon, där dumma kommentarer rinner av mig likt vatten på en gås. Jag vill så gärna säga att det är så, att jag inte tar skit från någon, men tyvärr så tar jag all skit, från alla. Jag har alltid haft det svårt att ta kritik från någon, trots att kritiken ibland bara är bra. Jag har även svårt att ta till mig positiva kommentarer. Jag tror alltid att personen som ger den snälla kommentaren gör det för att vara snäll, inte för att den verkligen menar det. 

 

Det är ofta som jag klankar ner på mig själv, tänker att jag inte klarar det för att jag är dålig. Eller att jag inte kan ha de där byxorna för att jag är för tjock, inte för att just den sortens jeans inte passar min figur. Om någon pratar med mig och säger något snällt så rinner det av mig, men om någon säger något elakt, så etsas det fast. När jag ska göra något för första gången så känner jag mig väldigt illa till mods, för jag är rädd för vad andra ska tycka om mig, trots att det egentligen handlar om mig. Ska jag ringa till någon i telefon så måste jag samla mod i flera timmar innan jag kan ringa samtalet. Om jag är bland mycket folk och har en åsikt, så vågar jag inte säga den, för jag är rädd att någon ska tycka att den är dum, eller barnslig. 

 

Jag vågar inte säga till någon att jag tycker om One Direction, eller att min favoritkanal är DisneyChannel, för jag är rädd för vad personen ifråga ska tycka och tänka om mig. Jag vågar inte dela med mig av det som jag skriver, det som jag förhoppningsvis kommer att kunna göra till en bok, för att det är alldeles för personligt. Jag tycker det är jobbigt när folk ifrågasätter saker jag gör eller säger, för jag börjar genast tänka att jag aldrig skulle gjort det jag gjorde, eller sagt det jag sa. 

 

Men nu ska det banne mig bli ändring på detta! Jag ska inte vara den som håller allt för mig själv, eller inte våga säga vad jag tycker. Jag ska suga åt mig alla bra kommentarer och se den negativa kritiken som något som får mig att vilja kämpa lite extra för att bli bättre. Jag måste våga ta plats och inte be om ursäkt för att jag lever! Nu jädrar är det dags att visa världen vem Lisa Jakobsson verkligen är! Bring it on life, show me what you got!