Efter många dagar, veckor och månader av letande så har jag äntligen hittat den. Låten som Louise alltid spelar i sin bil när vi åker till träningen. Låten som alltid gör mig på bra humör och som vi alltid sjunger ikapp till. Låten som är så himla fin och som jag vill att någon ska sjunga för mig, eller det räcker med att någon spelar den för mig. 

 

Lyssna på den mina vänner, för det ska jag göra, för ungefär 11 gången bara ikväll. 

  

Det har varit lite dött här ett tag, jag är ganska medveten om det. Och jag är också medveten om hur himla tråkigt jag har det. Eller, nej. Jag har det inte tråkigt, men jag är ständigt rastlös. Tänk att jag ska gå dag in och dag ut, utan att göra något. Jo, jag gör väl saker, men jag menar mer att jobba. Jag har aldrig längtat efter att jobba lika mycket som jag gör nu. Det är nästan så att jag i mitten av Augusti tar på mig ryggsäcken och beger mig till skolan, så att jag ändå har något att göra.

 

Än så länge är jag bara lat, jag gör inget mer än att lata mig. I och för sig tränar jag och spelar matcher, är med familjen och tränar barn i fotboll. Men denna veckan har jag typ inget alls att göra. Förutom träning och match. Men de är ju på kvällen, inte på dagen när det riktigt kryper i mina ben av rastlösheten. Nej, jag måste ta tag i mitt liv. Får försöka planera in massor av saker de kommande veckorna så att jag inte börjar klättra i gardinerna, för det skulle inte mamma tycka om.

 

Först och främst måste jag skriva in mig på arbetsförmedlingen, får göra det snart. För idag ska jag med systeryster Ida in till Skövde och strosa runt i affärer medan hon är på rehab. Ja, för sitt knä alltså, inget annat. Sen ikväll ska jag på arbetsintervju!! Hur sjukt?! Vi får hoppas att detta går bra, för då är det jag som har något att göra i höst!! Håll alla tummar, tår och fingrar som ni har :)!

 

Efter ungefär fyra-fem timmar i staden Skövde så kom jag hem med lite nya saker att hänga i garderoben, ställa i hyllan och ha på fötterna. Det känns bra i min shoppingsugna själ när man verkligen hittar något som man känner att man behöver, eller vill ha och köper det. 

 

Det som jag ska ställa i min hylla är inget mindre än två fina koppar/muggar från Mumin-serien från Arabia. Har blivit lite smått besatt av de kopparna/muggarna sen jag fick en i födelsedagspresent förra året. Än så länge har jag sex stycken, men satsar på att köpa alla muggar/koppar i serien.

 

Efter hoppande, skrikande och pekandes på kortegevagnen var det dags att åka hem. Men vart var min skjuts?! Jag stod och väntade, och väntade och väntade.. Ingen Ida så långt jag kunde skåda och mobilnätet låg helt nere då vi var rätt många i Skövde City som belastade masterna. Men till slut kom även jag hem. Hem till gården där det stod massor utav människor som väntade på mig. Har nog aldrig kännt mig så uppmärksammad förut. Gästerna fortsatte att komma och jag var tröttare än tröttast. 

 

Jag vill tacka alla de som tog sig tiden att komma till min student, det värmer verkligen riktigt mycket att veta att man har så många goa personer som bryr sig om mig! Tack :D

 

För mig och alla fisk-hatare där ute i den vida världen så har någon svarat på vår bön och gjort oss en fin nationalsång. Nja, kanske inte riktigt nationalsång, men en signaturmelodi kanske.. Lyssna och njut. Eller skratta läppen av er, precis som jag gjorde ;)

 

 

P.S. Till skillnad från den här knäppisen så äter jag helst inte fisk.. jag äter bara Lax! 

Och så kom vi till det ögonblicket som vi alla väntat på. The grand finale. Utspringet. Och oj oj OJ vad vi sprang ut. Vi sprang ut likt glada kor på grönbete. Vi sprang, dansade, hoppade, skrek, visslade, skrattade. När vi sedan hade sprungit ut, fick vi ställa oss nedanför rampen som vi sprang på och vänta tills de allra sista studenterna hade sprungit ut. Då sjöng vi Studentsången (ni vet den där; sjung om studentens lycklig dagar...) och sen släppte vi våra gula och blå ballonger och såg de flyga upp mot himmelen.

 

Sedan var det dags att leta upp sina nära och kära. Och det mina vänner, var rätt lätt. För de stod längst fram med en skylt med en tjurig Lisa på. Ingen missar den blicken liksom... Så jag fick massor av gosedjur, blommor och diverse andra interna skämtsaker hängda runt min hals. Massor av fotografier blev det, innan det var dags att bege sig in till kortegen som gick av stapeln inne i staden. Själva kortegen var riktigt rolig, dock fick min syster inga bilder på den, för det stod en jättelång person framför henne. Men jag har mina minnen kvar i alla fall!!

 

Efter den goda champagnefrukosten begav vi oss som sagt till skolan med buss. När vi väl kom fram till skolan var det dags för vår mentor att samla oss alla i klassrummet, vilket inte är en så lätt uppgift som man kan tro. Där fick vi lite saker hängda runt våra halsar och vi skrev i varandras mössor. Sen var det dags för fotografering av klassen, av en "riktig" fotograf. Efter det fick vi skynda oss in till matsalen där vi hade vår sista måltid tillsammans, om man nu ska låta sådär sentimental och drastisk.

 

Stipendium, fula bilder från ettan, god efterätt, tal från rektorn och elever, ballonger och jubel. Det är några ord som sammanfattar två timmar av lång väntan i matsalen, innan vi fick den äran att springa ut på scenen och dansa, skrika oss hesa och blåsa i visselpipor!

 

Tidigt på morgonen begav jag mig till Skövde för att fira in Studenten med en enormt god champagnefrukost med mina kära klasskamrater. Vi åt och drack tills vi nästan sprack, bokstavligt talat. Frukt och frallor så tidigt på morgonen är egentligen inte så gott, men för att hålla sig hela dagen så var man ju tvungen att i alla fall få i sig något. Efter frukosten promenerade vi i samlad trupp till bussen som skulle ta oss in till skolan, där firandet fortsatte.

 

Frihet, vemod och lycka. Det är tre saker som jag känner just nu. Tänk att jag inte ska gå till skolan i slutet av Augusti, att jag aldrig mer kommer att behöva sitta i matsalen och klaga över maten. Eller att jag inte kommer att få träffa alla mina klasskompisar, som ibland har gått mig på nerverna, varenda dag. Samtidigt är det skönt att veta att man har tagit sig igenom 13 år av skolgång. Det blir 26 terminer. Vilket är en rätt stor siffra. Jag är bara 19 år och har gått i skolan större del av mitt liv och nu behöver jag inte göra det längre. Sjukt!

 

Jag hade med mig familjen digitalkamera under hela studentfirandet, ifrån champagnefrukosten till utspringet. Min systeryster fick dagen till ära låna min kamera och fotografera med. Så massor av bilder har jag att dela med mig av och även att titta tillbaka på.

 

Idag är det nationaldagen och det firar jag genom att bara ta det allmänt lugnt. Jag ska gå ut och lägga mig i skuggan under mitt favoritträd i trädgården och bara njuta av det sköna sommarvädret. På Söndag är det Studentbal, sen är verkligen mina 13 år i skolan över..