Något som jag väldigt gärna har velat orka, inte bara fysiskt utan även psykiskt, är att springa. Springa långt. Sisådär 5-10km, utan att behöva stanna, eller att gå. Jag har insett att detta kräver träning, mycket träning. Och en hel del vilja. För när man springer/joggar så är det inte bara kondition som krävs, det krävs även att ens vilja är stor.

 

För jag har en vilja, men den viljan är lite slö. Jag vill väldigt gärna lägga av så fort jag blir svettig, eller bara det minsta trött. Men samtidigt så är viljan stark, bara det att just de två viljorna krockar med varandra. (Låter lite schizofren.. men aa). Jag vill springa långt, men så fort det tar emot, eller om jag får minsta känning i benen, ja då lägger jag av och börjar gå istället. Dumt, eller hur?

 

Men idag överträffade jag mig själv lite. Tänkte att jag borde ha som rutin att springa minst två gånger i veckan, så detta startade jag idag, när jag inte har något annat för mig. Jag sprang bort till Dannemarka (En herrgård som ligger ungefär 1,5 km ifrån oss), eller ja, sprang och sprang. Jag gick mellan två snöpinnar, sprang mellan två, gick mellan två och ja, så höll jag på hela vägen bort. Men sen när jag skulle vända och gå hem igen, då fick jag för mig att jag skulle springa hela vägen. Hela 1,5 km. Och vet ni vad? Jag klarade det! Har man bara bra musik i öronen, ett par bra skor, en vilja av stål och en liten gnutta kondition, ja då grejar man det mesta!