Att hitta nya låtar är ju inget svårt nu för tiden då internet så snällt delar med sig utav låtar lite här och där. Jag brukar alltid blir förbannad renut ut sagt när det blir reklam på Spotify (nej, jag har inte premium..). Jag blir bara så trött på att de förstör min musiklista med reklam. Men idag så var det bra att den störde mig, för annars hade jag aldrig fått höra The Royal Concepts riktigt braiga låt On Our Way. Jag har lyssnat på den fler gånger än vad som är normalt.. Men usch vad bra den är!! :)

 

 

Med sex otroligt korta dagar kvar tills the grand finale, även kallat studenten, så är det många tankar som rusar runt i mina hjärna. De allra flesta tankarna handlar om min framtid. Vad ska jag göra? Vad vill jag göra? Om jag ska vara ärlig så har jag inte den blekaste aning om vad jag vill, eller vad jag ska göra. Det enda jag vet just nu är att jag och Lovisa ska till New York i höst, jag ska semestra på Rörö med min kör, jag ska fira flera födelsedagar, träna, spela matcher, äta glass, sola, bada, vara med kompisar, hjälpa min kompis att flytta och mycket mer. Men när folk frågar mig vad jag ska göra i sommar svara jag varje gång "Nej, jag ska inte göra någonting...".

 

Okej, jag ska inte jobba. Jag har sökt jobb, men har inte fått några. Och ja, jag har sökt fler än ett jobb, fler än sju jobb också. Men tyvärr är turen inte på min sida denna sommaren, precis som den inte var på min sida förra sommaren... Visst, det skulle vara jättebra att få erfarenheten och pengarna, att inte känna sig bunden för att man inte kan spendera pengar på vad man vill. Att man inte kan göra vad man vill. Men är det verkligen allt? Är pengar verkligen det enda vi tänker på nu för tiden? I och för sig är pengar viktigt, väldigt viktigt. Men det får ju inte hindra oss från att leva våra liv, eller? 

 

Nej, jag ska inte jobba i sommar, jag ska inte plugga i höst, men vem vet vad jag gör till vintern? Vem vet vart jag är nästa sommar? Nästa höst är det förmodligen jag som sitter i skolbänken igen, med målet att bli en superduperbraunderbarawesome förskolelärare. Men jag är inte där riktigt än. För först måste jag leva. Vi alla lever på olika sätt. En del jobbar häcken av sig för att leva det liv de vill, en del nöjer sig med det de har. Jag är en av de som nöjer mig med det jag har. Det blir inte bättre än vad du gör det till. Så nästa gång någon frågar vad jag ska göra i sommar, så kommer jag säga "Jag ska inte jobba, men jag ska ha kul och leva livet!". För det är det jag ska göra. 

 

Igår var det återigen dags för den årliga Klassfotbollen. Nu var det ju längesedan man själv fick vara med och spela, men titta kan man ju alltid göra. Jag var och tittade på min kompis lillebror som spelade i Mariestad. Vädret var över all förväntan, vi som trodde att det skulle regna. Och så kom det istället massor utav sol, så mycket att jag lyckades bränna mina axlar. Självklart var kameran med som vanligt, så jag och Felicia var inte syslolösa, haha. 

 

Idag är det Fredag, vilket i mitt fall brukar betyda att jag sitter i soffan och tittar på TV, iförd myskläder i stort sett hela kvällen, tills jag somnar i soffan. Men idag är det ingen vanligt fredag, för idag är det Musikal-fredag! Whioo! Min fina vän Caroline och hennes klass har satt upp en musikal och det är den jag snart ska åka och kolla på. Jag brukar inte vara på sådana tillställningar, så det är väl tur att mamma är med.. Hehe.

 

Jag vet att man inte får kasta tomater på skådespelarna om det inte är bra. Fast jag vet att det kommer att vara bra, men ifall. Jag vet att man inte får ställa sig upp och skrika fula könsord. Jag vet också att man inte får stagediva från åskådarplatserna. Även om jag har tänkt tanken så vet jag att man inte får det. Så detta ska nog gå jättebra, hoppas jag! Men som sagt, mamma är med mig och vad kan gå fel då?

 

Jo, jag vet att jag har lagt upp en hel del bilder på min katt Trixie, men jag kan inte hjälpa det. Han är den enda som ställer upp på mina kort, utan att protestera! De andra i familjen springer undan direkt när jag kommer med kameran, men Trixie vill mer än gärna vara med på kort.. Ja, eller inte. Men han blir oftast helt suddig då han alltid ska röra på sig. Helst ska han nosa på kameran, även om han har sett den typ 1000gånger innan.

 

Som ni förstår så har jag varit på en roadtripp till Mariestad, eller det hoppas jag i alla fall att ni fattade. Vi (eller jag..) har haft en låång håltimme på ungefär 6 timmar, inte allt för roligt. Men när man har bil och kan ta sig lite överallt så är det riktigt roligt. Vi hade tänkt att vi skulle till Mariestad och äta glass, men vi åt pizza istället.. hehe. Allihopa hade kamerorna i högsta hugg och vi fotade allt och ingenting. 

 

Om 99 dagar är jag förmodligen redan i New York City tillsammans med min fina Lovisa, och kanske fina Evelina är där med oss, hoppas! Det är helt galet att det är mindre än 100 dagar kvar. Jag kommer ihåg när vi började räkna ner, det var den dagen då vi precis hade betalat första delen av vår resa. Det var ungefär 206 dagar sedan och det känns som att det har gått jättefort! Vilket bara är bra, för jag vill helst åka igår (hahah, övertaggad?!). 

 

Jag tänker på New York nästan varje sekund av min vakna tid. Jag kan sitta på en lektion och bli helt pirrig i magen av att jag ska åka till New York! Helt ensam, eller ja Lovisa är med men jag menar utan vuxna. Förra gången jag var där (Januari 2012) så hade jag med mig en vuxen och en liten söt bebis H. Nu åker jag med min goaunderbarbästa Lovisa!! Jag hoppas att denna resan kommer att bjuda på mycket skratt, mat, sevärdigheter, shopping(ofc!!!) och det allra bästa är att vi får träffa våran fina vän Evelina efter mer än ett år utan henne. Längtar!

 

 

Ser ni hur glad jag är?! I´m so excited and I just can´t hide it, I´m about to lose control and I think I like it, like it! 

Vet ni vad det är för dag idag? Ja, det är lördag. Ja, det är den 18 Maj. Och JA, det är Pingstafton. Men det var inte riktigt det svaret som jag ville ha på frågan. Även om alla svaren var rätt. Nej, för idag är det ju dagen med stort D. Idag är det äntligen dags för Eurovision! Whiooo, hela jag studsar runt av glädje! 

 

Jag ska bänka min lilla bak i en soffa prick 21.00 och titta på detta underbara program, som i år sänds live från MALMÖ! Och jag ska heja på Robin och Sverige. Men om jag ska vara ärlig så kommer inte han att vinna. Han kommer komma bland Topp 5, men inte etta. För den platsen kommer Emmelie De Forest från Danmark att knipa. Ja, jag hejar på Danmark. Funderar starkt på att måla en dansk flagga på ena stortån, bara för att visa mitt stöd. Hm.. kanske inte det. Eller hänga upp lilla Ida (Storasyster..) i flaggstången så att hon kan få se hela Mariannelund (Korsberga i vårat fall..).

 

 

Varje dag ser man människor med så kallade Band-T-shirtar. T-shirtar med ett band på, rätt logiskt. Varför man har denna t-shirten är väl uppenbarligen för att man tycker om bandet, eller bara tycker att tröjan är fin, det är lite upp til var och en. Man behöver inte ha sett personen/bandet ifråga för att kunna ha en sådan t-shirt, tycker jag. En del anser att man borde ha varit på minst en konsert och till och med köpt tröjan där. Men nej. 

 

Jag hittade det ultimata linnet för mig som är en One Direction fantast. En sådan person som kan sitta i flera timmar och bara lyssna på deras musik och kolla på videosar på Youtube. Det är okej att kalla mig konstig, knäpp, töntig eller vad du tycker låter bäst. Men jag kommer ändå inte ta åt mig. Jag tycker om One Direction och tänker gå runt med ett linne med dem på, precis som någon som går runt med Bruce Springsteen på sin T-shirt. 

 

Såhär glad blir man när man har detta linnet på sig (plus att One Direction spelades på högsta volym i bakgrunden..). 

Alla som känner mig väldigt väl skulle nog beskriva mig med orden energisk, glad och rolig. Men de som verkligen känner mig (min mamma) beskriver mig med orden slarvig, oansvarig och tankspridd. Vilket jag kanske inte alltid håller med om, även om jag vet att det ligger ganska mycket sanning bakom de orden. 

 

Förra Måndagen var jag, Moa och Felicia vid Silverfallen och fotade, vilket jag var lite rädd för, då det är stenar, vatten och trappor i princip överallt. Men det gick jättebra, kameran gick inte sönder och Lisa kunde vara lugn, trodde jag. På skolans parkering tappar jag kameraväskan i asfalten!! Det var inte så farligt tyckte jag, då kameraväskan har varit med om många smällar i sina dagar. Men det var visst farligt. 

 

När jag på Tisdagen skulle fota, funkade inte kameran (panik uppstod, tårar uppstod)! Det visade sig att objektivet hade fått sig en smäll och det var därför det inte funkade. Men jag har ju hur braiga föräldrar som helst, som åkte in till MediaMarkt och på något vis kommer hem med ett exakt likadant objektiv (Canon 18-55mm) som det jag hade innan. Åh vad jag blev lycklig! Så nu blir bilderna bättre än någonsin och jag är nästan glad att jag tappade min kamera i marken (NÄSTAN). 

 

En av alla 1000 bilder jag har tagit med mitt nya objektiv. Ser ni skärpan! ;)

Eftersom jag fyllde år i Måndags så hade vi kalas i Lördags, alltså två dagar innan. Mat, tårta, paket, massor av släktingar, skratt och ännu mera mat bestod den kvällen av. Det känns som att vi inte gör något annat än äter när vi är på kalas. Man sitter minst tre timmar och bara äter och för min del så går hälften av den tiden till att prata, om allt och ingenting, för alla som vill lyssna och för de som inte vill lyssna.

 

I Lördags fick jag en hel del pengar, då det var vad jag önskade mig och jag fick även dollar. Det är ju också pengar, men aa ni fattar.. På födelsedagen fick jag mina Vans (skor), minneskort till mobilen, en pajform och en Muminmugg. Bara bra saker om jag får säga det själv. Jag fick även ett nytt objektiv till kameran, då det andra gick sönder (mer om det i ett annat inlägg..).

 

Jaha då var man ett år äldre, igen. Jag har på riktigt inte fattat att jag faktiskt är 19. Det kommer nog ta ett tag innan jag lär mig att jag är 19 och inte 18. Sen förstår jag inte varför jag tycker att 19 låter så himla mycket äldre än 18, det är ju bara ett års skillnad, inte alls mycket. Men jag har helt plötsligt gått och fått åldersnoja. Inte bra det där. Jag som trodde att man fick det vid 40 typ, men inte jag. Jag får det 21 år innan det är normalt att få en åldersnoja. Jag är inte som alla andra.. hihi.

 

Har ni tänkt på hur störande det är när folk säger "Så hur känns det att fylla år?". Det är ju inte så att man aldrig har fyllt år, eller att det är min 19 födelsedag eller så. Det kommer väl alltid vara roligt med kalas, paket och tårta, men aldrig kul med den där siffran. Eller, i alla fall inte när man är över 18. Min farbror är en expert på det där, att fråga oss syskonbarn, varenda gång vi fyller år hur det känns. Och jag blir lika mållös varje gång. För vad ska jag säga? "Åh gud, det är så himla kul! Jag älskar att bli äldre och se åren springa iväg likt en 100-meters löpare..", nja inte riktigt va.. 

 

Men jag ska inte klaga, för det är faktiskt bra att vara lite äldre, i alla fall för en själv. Då kan man känna sig mer vuxen, även om jag aldrig kommer att bli det. Aldrig. 

 

Vad är det för dag idag? Nej, det är ingen vanlig dag för det är Lisas födelsedag Hurra Hurra HURRAA!!!

I Måndags tog jag, Felicia och Moa en tur till de otroligt vackra Silverfallen, som inte ligger så långt bort från vår skola (ca 30 minuter med bil..). Där förevigade vi den Svenska vårens alla blommor och även en hel del vatten. 

 

Finaste Moa! :)

Jag har kommit in i en fas i mitt liv då jag känner att jag behöver lite nya coola leggings och byxer. Jag behöver verkligen nya byxor, på riktigt. Okej okej då.. Jag behöver det inte, men jag vill ha nya, nöjd..? Och det verkar som att alla affärer får in så snygga byxor/leggings såhär precis innan sommaren, och självklart har jag inte råd med nya kläder. Allt går just nu till studenten.. Så jag kan bara sitta hemma i min fotölj, surfa runt på olika sidor som säljer leggings och tråna efter dem. 

 

Detta är mitt paradis på jorden. En liten bäck några kilometer från mitt hem. Jag blir alltid så lugn och rofylld när jag kommer dit, oavsett årstid. Helst ska man ju höra vattnet som porlar, fåglarna som kvittrar och kunna se en och en annan fjäril. Då är det som allra bäst. 

 

 

"Lyssna, det här är en riktig Lisa - låt!", utbrast Lovisa under Tisdagens roadtrip till Tidaholm, där vi köpte massor utav nyttiga saker (godis, chips, läsk etc...). Det var Dannys nya låt; Todo El Mundo, som spelades på radion. Och ja, det är verkligen en Lisa låt. Jag vill bara släppa allt och shake what my mama gave me, om man säger så! 

 

Jag och Malin diskuterade ganska intensivt i bilen vad Todo El Mundo betyder och jag försäkrade henne om att det betydde Allihopa/Alla, hon trodde på Hlea världen. Vem hade rätt? Jag såå klart ;)

 

 

Tröttare än en Gnu som har försökt springa ifrån ett lejon, sitter jag i min mjuka 1.05 säng, kikar på bloggar och ska snart titta på ännu en Videoblogg av den däringa Clara Henry. Vilken härlig människa hon är! Jag blir helt överglad när jag kollar på hennes videobloggar. Att man kan vara så rolig, öppen och skämtsam på samma gång. Hon tar mig med storm varenda gång.

 

Något jag dock inte fattar är hur hon kan klara av att stå framför kameran utan att bli helt stum. Jag testade förut, ja att stå framför kameran, inte att bli stum. Och det mina kära vänner, det funkade inte så bra. På något vis så vill inte min kamera filma mer än ungefär 13 sekunder och sen stänger den av sig. Kul.. verkligen. Jag som pratar så mycket i vanliga fall blev helt knäpp och bara satt där framför kameran och bara "jaa.. jo.. ehm.. jaa", typ. 

 

Sen har jag upptäckt en annan sak också. En ganska konstig och hemsk sak. Min dialekt! Jag har alltid trott att jag inte har någon dialekt, eller i alla fall inte en sådan hemsk och konstig dialekt som jag verkligen har. Det är nästan lite jobbigt att ingen har sagt till mig att jag låter som jagvetintevad. Jag har en salig blandning av dialekter när jag pratar, så som Värmländska, Göteborgska, Skånska och ja självklart, Västgötsk dialekt. Eftersom jag kommer därfriån, Västergötland alltså. 

 

Jag funderar på om man inte skulle börja videoblogga trots allt, för då kanske man vänjer sig vid sin udda dialekt och sin hemska röst. Fast samtidigt vet jag inte om jag vågar videoblogga. Det kanske är bäst att inte göra det, för då kan man ju tro att jag är lite konstig. Vilket jag i och för sig är, men aja.. 

 

 

 

 

Jag har nu äntligen sparkat mig själv i baken och färgat mitt hår. Det var riktigt välbehövt. Dock så kände jag för en mer brunare nyans, men fortfarande med lite rött i, så det fick bli Kastanjebrunt! Det är mycket mörkare och brunare än vad det ser ut på bilden och trots att jag bara har haft det i cirka tre timmar, så trivs jag jättebra med det! :)