För dig som inte har sovit under en sten de senaste veckorna så tror jag att du vet vilka Ylvis är? De två bröderna Bård och Vegard från Norge som har gjort låten "What Does The Fox Say", som har spridit sig sjukt fort i våran stora värld. Jag tycker att den låten är lite tråkig, men jag har hittat flera andra sköna låtar som de har gjort. Alla låtarna är gjorda för att folk ska dra lite på munnen, men jag tycker att deras låtar faktiskt är riktigt bra. Hade texten varit seriös så hade dessa bröder förmodligen kommit långt i musikbranchen. 

 

Här är två låtar med dem som jag tycker ni alla ska lyssna på om ni vill lyssna på något bra och roligt. 

 

 

Oavsett vart jag ska har jag alltid på mig ett par sneakers. Dels för att jag bara äger sneakers, men också för att inga andra skor har intresserat mig. Dock har jag på sistone känt att ibland passar inte sneakers, då jag vill känna mig lite mer uppklädd. Visst kan jag känna mig uppklädd med sneakers på fötterna, men ibland känner jag att sneakers inte passar. Så jag hittade ett par snygga höstskor på Skopunkten för några veckor sedan, som jag efter mycket funderande köpte idag. Nu har jag ett par höstskor som funkar lika bra till fest som till vardags! 

 

Jag är och kommer alltid att vara en liten shoppaholic, men framför allt på skor. Eller, jag köper inte skor, jag kollar på dem. För jag har på senare tid blivit ganska snål, innan New York för att jag sparade pengar och efter New York för att jag.. sparar pengar. Ja, och sen kan man ju inte ha hur många skor som helst heller. Stopp! Det kan man, man kan aldrig ha för mycket skor. När jag var i USA gick jag nog in i varenda affär som sålde VANS och jag kollade och kollade och kunde tänka mig att köpa alla skor som jag såg, men det hade blivit för tungt i resväskan. Men nu när jag är hemma så sitter jag och kollar på olika hemsidor mest hela tiden på VANS, för att jag har blivit helt nerkärad och behöver verkligen alla skor jag ser på!

 

Jag vet att vi är på väg mot regn, kyla, is och snö, men man kan ju ändå köpa skor och ha dem i garderoben tills våren? För det är inte ofta som mina fötter växer, eller krymper för den delen. Fast nej, jag ska inte köpa nya skor, för jag köpte tre par i New York (ett inlägg om det kommer upp senare). Men man kan ju alltid kolla och drömma, eller hur?! ;)

 

Idag slutade jag jobbet vid tolv och kände mig tillräckligt pigg för att hitta på något med min knasiga kompis Lovisa. Så när hon kom hem till mig blev det att sätta igång med att baka bagels, något vi båda har som craving efter New York. Vi tänkte att vi kunde ju testa att göra egna då de enda bagelserna man kan köpa runt omkring där vi bor kostar mer än vad de är goda. Mellan jäsning nummer två så slängde vi ihop lite cupcakes, medan ugnen ändå var varm. Väldigt effektiva har vi varit idag med andra ord. Vi hann med en sväng ner till Hjo för att köpa Philadelphiaost också, något som är ett måste till bagels. 

 

Bagelserna blev sega, men goda. Kanske inte lika goda som de i New York, men de var goda. Medan vi kollade på en av våra favoritfilmer Mama Mia så gluffsade vi i oss varsin cupcake och till det en STOR kopp thé. Ibland är det de små sakerna i vardagen som blir de lyxiga. 

 

Mitt i hjärtat av den pulserande storstaden ligger Times Square med sina blinkande reklamskyltar, den ena större än den andra. Huvudet blir helt tungt av alla intryck man tar in därifrån, alla människor som trängs med en på gatorna, alla dessa utklädda människor, dofterna, ljudet, ljusen, bilderna. Ja, går man på Times Square är det som att få ett slag i magen. Man blir helt mållös av alla intryck. Dock så gick vi där varenda dag, för det är där de mesta och bästa affärerna ligger. Sen så är det rätt mysigt att bara gå runt och kolla på folk. 

 

En av de första dagarna i New York minglade jag och Lovisa runt med en helt bunt av kändisar. Alla ifrån Brad Pitt till Obama och Nelson Mandela. Riktigt häftigt. Nej, skämt å sido. Vi besökte vaxmuseet Madame Tussauds, där massor av kändisar har avbildats som vaxdockor. Det som var mest synd var att man var tvungen att betala 20 dollar för att få ett kort med Barack Obama eller One Direction, ja deras dockor alltå. Jag menar, 20 dollar det är lite mer än 120 kronor och att betala det efter att man har betalat cirka 250 kronor för att gå in och kolla på dockorna, det tycker jag är lite to much. Så det blev inga coola kort med Obama och One Direction, men jag hänger inte läpp för det. Jag fick ju posera med The Beatles, Spice Girls, Nelson Mandela och många fler.

 

Jag tror att det någonstans finns en mening med att jag tycker om att stå bakom kameran. Inte bara det att jag älskar att fota och det är ett av mina största intressen, nej jag tror att det beror på något mer. Jag tror att det beror på att jag känner mig så osäker framför kameran, så att jag hellre står bakom och säger åt andra hur de ska göra framför. Jag tror att det är flera fotografer som håller med mig och jag vet att en av mina förra fotolärare som är fotograf, också har samma problem. Jag vet inte varför jag inte kan slappna av och vara normal framför kameran. Så fort jag ser en kamera så måste jag göra en ful grimas, det går liksom inte att bara stå rakt upp och ner och le in i kameran.
Min blogg är nog ett exempel på att jag inte kan vara seriös framför kameran. Om man tittar igenom alla mina bilder där jag finns med så är det inte många där jag bara står rätt upp och ner och inte töntar mig. Jag kom att tänka på det när jag fotade alla mina nyköpta saker ifrån New York, då jag var normal på ett kort och sedan inte kunde hålla mig utan gjorde en ful grimas. Därför tror jag att det finns en mening med att jag helst står bakom kameran. Visst, ibland kan det vara kul att bli fotad, men mitt tålamod tar snabbt slut, så om man vill fota mig får man allt vara snabb, haha. 


Detta är ett typiskt exempel.. Jag ser alltid helt galen ut på mina bilder.. 

Jag hade tänkt att jag kunde lägga upp allt jag köpte i ett enda inlägg, men nu inser jag att det blev över 15 bilder, vilket är väldigt mycket för bara ett inlägg. Så jag har bestämt mig för att dela upp det i tre delar, bra va? 

Är man i staden som har allt och lite där till så är det lite svårt att inte shoppa något. Man ser affärer vart man än går och om man är helt klädtokig som jag är så drar det i shoppingtarmen när jag ser snygga kläder. Nu var det ju så att jag hade sparat pengar sen innan jul för att jag skulle kunna handla det jag ville och göra det jag ville. Så jag hade ingen budget, eller jag hade ju pengar som kunde ta slut, men jag hade inte bestämt hur mycket jag fick köpa för. Därför shoppade jag det jag kände att jag ville ha/behövde. Så nu har jag en helt ny höstgarderob, toppen!
Pyjamas - M&M´s store.
Två överdelar - Forever21.Skjorta - Forever21.Topp med amerikanska flaggan - Forever21.Tröja - Forever21.Den sista tröjan köpte jag inte nu. Faktum är att det inte är jag som har köpt den, det är Evelina som köpte den åt mig och jag fick den och betalade henne nu, så man kan ju säga att jag har köpt den nu. I alla fall så är den ifrån New York (USA, i alla fall) och den är ny. 

Den sista dagen Evelina var med oss hade vi bestämt att vi skulle åka ut och titta på Frihetsgudinnan. Det kändes som en sån där riktig turistgrej att göra, plus att jag har velat se den sen jag var liten. Så vi begav oss med tunnelbana mot vårat första stopp, där vi köpte biljetter till färjan som skulle ta oss ut till den lilla ön där Frihetsgudinnan står på. Jag och båtar går inte riktigt ihop, jag blir alltid illamående och får en släng av ångest och panik, så för mig var det en räddning att man såg hela Manhattan ifrån båten. Så där stod jag, rädd och illamående, men fotade som en tok. 

 

När vi kom dit var det första vi gjorde att leta upp någonstans att äta, då vi inte hade ätit någon frukost. Ja, vi vet att vi är rätt smarta av oss. Sen började vår vandring runt ön, som inte tog så lång stund. Och vad tyckte jag om Frihetsgudinnan? Ja, hon är inte så stor som man kan tro, för det som är stort är det hon står på. Men det var ändå en häftig känsla att stå där på ön och se Frihetsgudinnan, något man bara ser på filmer och kort. 

 

Som den glada fotnörd jag är så har jag liite för mycket bilder på min dator som bara finns där. De gör ingen större nytta mer än att jag kanske ibland, om jag har lust, visar dem för någon eller tittar på dem i min ensamhet. Det är ju jättebra att man nu för tiden kan ta korten och lägga in dem i datorn och sedan titta på dem i datorn, men det stannar ju där, tyvärr. För det är inte ofta som jag får för mig att framkalla korten som jag har fotat, vilket är synd, väldigt synd. För det är roligare och enklare att kolla på dem i ett fotoalbum, tycker jag. Du behöver inte starta datorn bara för att du vill visa din mamma ett kort, du tar bara fram albumet och visar. Lätt som en liten plätt. 

 

Så nu inleder jag "Projekt framkalla bilder". Jag behöver bara införskaffa ett par album, jag tycker inte om att ha samma album till olika saker, gå igenom alla korten och se vilka jag vill ha med, beställa framkallning, få hem korten, sätta i korten i album. Så, klart! Lätt som en plätt, återigen. Men om jag känner mig rätt kommer detta att ta lite tid. Men det ska gå i alla fall. Jag har ett litet sidoprojekt, men som ändå ingår i detta projekt, som måste bli färdigt till i Mars nästa år, så det är lika bra att jag börjar med en gång.

 

En av dagarna tänkte vi att vi ville vara lite kulturella och gå på museum och gå i kyrkor. Så vi var först till Svenska Kyrkan på gudstjänst och fick i oss svenskt fika. Efter det gick vi till Naturhistoriska Museet, där "Natt På Museet" utspelar sig, det var lite därför vi gick dit. Stort var det och mycket saker fanns det att titta på, så mycket att vi till slut var helt utmattade, haha. Det jag tyckte var häftigast var alla gamla skelett från dinosaurier och andra utdöda djur. Är man i New York är det helt värt det att gå till Naturrhistoriska Museet och ta sig en titt på allt, gammal som ung. 

 

Två byggnader som jag tycker att man absolut inte får missa när man är i New York är Empire State Building och Flat Iron Building. Empire state är egentligen en rätt ful byggnad, men om man åker upp 320 meter i den och kollar ut, ja då är det helt amazing! Vi var ju uppe i Top Of The Rock, men det går inte att jämföra med hur häftigt det var uppe i Empire State. Man såg verkligen hur långt som helst och jag gick runt med ett stort leende på grun utav att jag var helt mållös. 

 

På den varmaste dagen på hela resan gick vi runt och kikade på babianer, sälar, röda pandor och andra häftiga djur på Central Park Zoo. Jag tyckte att det var häftigt att de har ett Zoo mitt inne i en storstad, man hörde bilar och stadens ljud på håll. Ändå kändes det rätt rofyllt att gå runt där och kolla på djuren, samtidigt som man badade i sitt eget svett. Det var så varmt att man inte orkade stanna för länge hos ett djur, utan man snabbt gick vidare till nästa. Det tråkigaste med hela besöket var att det djuret jag mest av allt ville se, Isbjörnen, hade de varit tvugna att avliva tidigare under veckan. Så tyvärr fick vi inte se någon isbjörn, men vi såg coola fåglar/pigviner som var coola och det kompenserade upp att jag inte fick se en isbjörn, haha. 

 

Idag är det fredag, vilket betyder att jag inte börjar jobba förens ikväll och det är riktigt skönt. Jag har försökt kommit in i det nya att jag nu går upp tidigare än vad jag brukar, tre dagar i veckan, så jag är rätt slut. Det plus den sköna jetlagen jag har, så är man inte mycket till människa när dagen lider mot sitt slut. Så idag hade jag tänkt att jag skulle ta en välbehövd sovmorgon, i alla fall till efter tio. Och hur gick det? Eftersom jag sitter här och skriver innan klockan tio så kan vi ju säga att det inte gick bra.. 

 

Innan klockan hade slått nio var det någon dum person som ringde på vår telefon. Och jag som är riktigt lättväckt vaknade ju skälvklart av detta störande och höga ljud. Vi har tre telefoner i detta hus och en av dem är placerade bara en meter utanför mitt rum. Ibland är det bra, ibland är det inte bra att ha en telefon som närma sitt rum. Just idag var det inte bra, inte bra alls. Så nu sitter jag här, trött, irriterad och ännu mera trött. Jag ska försöka att ta till vara på denna dagen riktigt ordentligt, även om jag är lite trött. Förhoppningsivs får jag den där efterlängtade sovmorgonen i morgon. 

 

En av dagarna, tror att det var Tisdagen, så var vi vid frihetsgudinnan och i samband med det beslutade vi oss för att ströga längs med Broadway och den nedre delen av Manhattan. Och oj vad mysigt det var! När vi gick in på en del smågator fick man känslan av att man befann sig i Gamla Stan i Stockholm, så mysigt. Vi gick väldigt mycket den dagen, men det var det värt. Vi hade tänkt besöka China Town också, men bestämde sen att vi inte skulle göra det. Det är nämligen risk för att gå vilse där och alla skyltar, vad jag förstod det, står på mandarin, så nej tack. 

 

Ett spontanbesök in till Skövde centrum gjorde så att jag blev två mössor rikare och inte så värst mycket fattigare. Jag skrev ju om mössorna i ett annat inlägg och då var jag inställd på att köpa en, men jag köpte två. Ja, jag har en extrem beslutsångest så jag var helt enkelt tvungen att köpa båda, nu när de var så bra och när jag själv tyckte att jag passade i dem. Nu är jag alltså två mössor rikare så nu kan kylan komma, för jag är redo!

 

På måndagen hade vi planerat in att vi skulle ta tunnelbana ner till Brooklyn Bridge och sedan gå över den för att strosa i fina Brooklyn. Tyvärr så visste inte vi att Brooklyn inte alls var så fint, i alla fall inte den delen som gränsar till den vackra bron. Jag som har sett alldeles för mycket på Gossip Girl, blev lite besviken att det inte var så mysigt som jag hade trott. Men jaja. 

 

Bron var i alla fall väldigt imponerande och riktigt cool, så det var i alla fall tur att vi bestämde oss att gå över den. Dock var vädret lite disigt och regnet hängde i luften, så man såg inte så jättelångt när man kollade ut från bron. Men vad gör det när man går högt uppe i luften på en riktigt cool bro? Då gör det inget att det är lite disigt och att det börjar regna när man ska gå hem igen.

 

Denna hösten har jag bestämt mig för att jag ska köpa en, eller flera, sköna och snygga mössor. Mössor som jag tycker är så skönt och mysigt att ha på sig. En mössa kan ju piffa till vilken outfit som helst och samtidigt hålla ditt huvud varmt. Så himla smart och smidigt. Så en mössa är ett måste för mig att införskaffa. På GinaTricots hemsida hittade jag två jättesnygga mössor som jag fick ett mindre ha-begär av. Jag kände att jag behövde dem och jag behövde dem nu nu NU. 

 

Något de har mycket av i New York är dessa sjukt höga och imponerande byggnader, även kallade skyskraper. Det är så att man får ont i nacken av att försöka se toppen på dem. Och om man tittar upp mot dem när man går tappar man balansen och ramlar in i folk, tro mig, man kan säga att jag har testat det. Högt uppe i en av dessa skyskraper befann vi oss en disig och varm dag. Men världens bästa och grymmaste utsikt som sällskap. Ja, och en hel del andra glada turister så klart.

 

Det var så häftigt att kunna se ut över hela New York och lite till när man stod där uppe. Jag vet inte hur högt uppe vi var, mer än att vi var på 69:e våningen. Vilket bara i sig låter svindlande högt. Häftig utsikt, bra sällskap och en kamera gjorde vistelsen där uppe på toppen helt underbar. Jag skulle kunna stå där uppe hur länge som helst och beundra de vyer man kan se därifrån. 

 

I de allra flesta filmer som utspelar sig i och runt omkring New York så dyker Grand Central Station upp lite här och var. Inbitna filmnördar som jag och Lovisa är var vi helt enkelt bara tvugna att promenera bort dit och få se den pampiga byggnaden med egna ögon. Jag säger då det, hade jag bott i New York hade jag spenderat mycket av min vakna tid där. Så himla fint var det, helt galet fint till och med! Verkligen som på film. Jag blev helt glad i kroppen och log som en tok när vi gick runt därinne, haha. 

 

Vem är det som har beställt dåligt väder?! Va, va?! Inte ens okej.. Jag som ska ha min första riktiga arbetsdag och den mesta av tiden jag jobbar ska jag spendera ute med barnen. Då är det ju inte kul om man blir helt genomblöt av regn eller att man fryser. Barnen kommer ju att röra på sig en hel del, men jag ska ju inte springa så mycket då jag är rätt så förkyld. Jag får helt enkelt gardera mig med termobyxor, snöskor, mössa och vantar. Ja, tror att det får bli så. Annars kanske jag lyckas med att dra på mig någon annan liten ond bacill som inte är välkommen. 

 

Varför blir det alltid så? Att när man väl har bestämt sig för något så ska något krångla. Denna veckan hade jag tänkt att jag skulle börja gymma, denna gången på riktigt, inte bara en gång och aldrig mer. Men vad händer?! Jo, jag åker på en sjukt jobbig förkyldning. Inte ens gå upp för trapporna och ner igen klarar jag utan att börja andas lika tungt som om jag hade sprungit ett mindre marathon. Jaja, det blir bra ska jag se, hoppas jag. Nu ska jag försöka slita mig från datorn och göra mig iordning för att åka bort till jobbet (känner mig väldigt vuxen)! 

 

Mitt inne i hjärtat av New York ligger det en stor park. Denna parken heter Central Park och är hur stor som helst. Vi gick nog inte ens genom hälften av parken, för det skulle ta mer än en dag, typ. Men vi gick en hel del i parken och ojojoj vad den är fin! Stor och fin och full av liv. Pensionärer som är ute och joggar, människor som är ute och går med barnvagnar eller sina hundar. Ungdommar som spelar fotboll på en gräsplätt eller ett kärlekspar som ligger och myser i det gröna gräset. Ja, i Central Park kan man se det mesta och lite där till. 

 

Den första heldagen vi var i New York så beslöt vi oss för att äta vår frukost mitt i parken. Det var riktigt mysigt och skönt att hitta en sval plats mitt i den varma staden. Dock var det oroväckande mörkt på himmeln just den dagen, men den andra gången vi var i parken så var det nästan jobbigt varmt och vi höll på att svimma av värme. Haha, men det är skönt när vädret inte är likadant hela tiden. 

 

Tisdagen den 27e Augusti klockan 03.15 bar det iväg in till Landvetter. Nervösa och förväntansfulla satt vi tysta i bilen och bara väntade tills klockan skulle gå lite fortare. Väl på flygplatsen tog vi ut pengar, checkade in vårt bagage, gick igenom säkerhetskontrollen och sen satte vi oss på en bänk och bara väntade. Det tog inte så lång stund innan vi fick boarda planet och lite senare var vi uppe i luften. Och oj vad pirrigt det blev. Då kände man att det verkligen var på riktigt, att det inte bara var en dröm eller en fantasi. 

 

Det första flyget tog oss till Frankfurts flygplats på ungefär två timmar och där fick vi sitta och vänta i ungefär mindre än en timme. Nästa flyg tog åtta timmar och det tog oss till JFKs Airport utanför Manhattan, New York, USA. Man kan ju säga att min rastlöshet höll på att ta kål på mig. Tänk er själva att sitta stilla i åtta timmar, det är ju inte ens rimligt! Väl på flygplatsen fick vi stå i kö i över en timme för att kunna få gå genom "gränsen". Hade vi nu gjort något dumt så kanske vi inte ens hade fått komma in i landet, jobbigt. Men det gick bra, förutom otrevliga och hetsiga vakter, så gick allt toppenbra. 

 

Vi tog en taxi till hotellet och det var ju en upplevelse i sig själv. Vår taxichaufför var inte så bra på engelska och han satt tyst under hela resan, vilket jag uppfattade som lite obehagligt, haha. Sen körde han väldigt fort också! Aja, men vi kom i alla fall fram till hotellet vid liv och vi kunde checka in utan problem. Vi var rätt trötta och möra efter en heldag i resans tecken så vi blev inte så långvariga ute på Manhattans gator. Det är ingen bra kombo att vara trött, hamna i en annan tidszon och ha massor av människor runt sig. Vi kände oss lite tvingade att kolla runt lite innan vi gick tillbaks till hotellet. Dock var vi inte ute mer än i två timmar lite drygt, för sen tog tröttheten över.

 

Igår runt elvatiden på förmiddagen landade vårat plan från Munchen på Landvetters flygplats. Ojojoj vad skönt det var att känna svensk mark under sina fötter igen, underbar känsla. Inte för att jag hade saknat det, eller längtat efter det, mer för att jag visste att jag nu kunde prata svenska och inte behöva tänka innan jag pratar, haha. Det var härligt att få se mina päron när vi kom till ankomsthallen. Jag tror att de har saknat mig mer än vad jag har saknat dem, haha. Nej, men jag har inte haft tid att sakna någon, vi har ju gjort så mycket på dessa 10 dagar att vi inte hunnit tänka så mycket på de där hemma.

 

Här hemma är klockan redan halv ett och jag är inte trött. Vad är detta?! Jetlag. Det låter töntigt, men jag tror att jag har fått en släng av jetlag och en härlig förkyldning på det. Har man bra fungerande Air Condition på hotellrummet så är en förkyldning inte så långt borta. Sen så kan otröttheten (nytt ord, det tar jag patent på!), bero på att jag somnade så skönt framför något inredningsprogram på TV och sov i ungefär två timmar. Vad gör jag nu då? Tvingar mig själv att sova, eller kikar runt på nätet? Jag tror att jag ska kika runt lite på nätet. Så får ni andra trötta människor sova så gott.