Det var fler gånger under den löprundan som jag kände att jag bara ville ge upp, att det var sjukt långt hem. Men jag gav aldrig upp. Jag struntade i den där dumma rösten i mitt huvud som sa åt mig att sakta ner och börja gå istället. Jag skulle klara mig de sista kilometrarna hem. Skit samma att jag inte sprang i samma tempo hela tiden, det som räknas är att jag faktiskt sprang överhuvudtaget. Nästa gång ska jag se till att ladda upp med musik, så slipper jag lyssna på mina egna flåsande andetag..