Att springa har aldrig varit min grej, jag har alltid haft ursäkter till att inte snöra på mig skorna och ge mig ut på vägarna. Fram tills några veckor sedan. Från att inte ha sprungit alls, till att springa tre till fem gånger i veckan. Det känns i både kroppen och i hjärnan. Man får ett helt annat tänk, i alla fall när man upptäcker att det är skönt att springa. Efteråt, alltså. Det är inte skönt att springa när man just gör det, det är känslan efteråt som är den sköna och jag antar att det är därför en hel del människor springer flera gånger per vecka.

 

Nu har halsont hindrat mig i över en vecka och rastlösheten kommer som ett brev på posten. Visst, man kan träna på andra sätt, eller helt enkelt vila när man inte känner sig pigg. Men jag behöver träningen för annars kommer jag att gå i taket. Jag ska försöka mig på att springa den kortare rundan idag, den som är på ca 2,5 kilometer. Den är lagom, plus att det inte tar så lång tid. Det jag ville säga med detta var att jag är back on track igen. Helt enkelt on the road again.