Som den glada fotnörd jag är så har jag liite för mycket bilder på min dator som bara finns där. De gör ingen större nytta mer än att jag kanske ibland, om jag har lust, visar dem för någon eller tittar på dem i min ensamhet. Det är ju jättebra att man nu för tiden kan ta korten och lägga in dem i datorn och sedan titta på dem i datorn, men det stannar ju där, tyvärr. För det är inte ofta som jag får för mig att framkalla korten som jag har fotat, vilket är synd, väldigt synd. För det är roligare och enklare att kolla på dem i ett fotoalbum, tycker jag. Du behöver inte starta datorn bara för att du vill visa din mamma ett kort, du tar bara fram albumet och visar. Lätt som en liten plätt. 

 

Så nu inleder jag "Projekt framkalla bilder". Jag behöver bara införskaffa ett par album, jag tycker inte om att ha samma album till olika saker, gå igenom alla korten och se vilka jag vill ha med, beställa framkallning, få hem korten, sätta i korten i album. Så, klart! Lätt som en plätt, återigen. Men om jag känner mig rätt kommer detta att ta lite tid. Men det ska gå i alla fall. Jag har ett litet sidoprojekt, men som ändå ingår i detta projekt, som måste bli färdigt till i Mars nästa år, så det är lika bra att jag börjar med en gång.

 

Idag är det fredag, vilket betyder att jag inte börjar jobba förens ikväll och det är riktigt skönt. Jag har försökt kommit in i det nya att jag nu går upp tidigare än vad jag brukar, tre dagar i veckan, så jag är rätt slut. Det plus den sköna jetlagen jag har, så är man inte mycket till människa när dagen lider mot sitt slut. Så idag hade jag tänkt att jag skulle ta en välbehövd sovmorgon, i alla fall till efter tio. Och hur gick det? Eftersom jag sitter här och skriver innan klockan tio så kan vi ju säga att det inte gick bra.. 

 

Innan klockan hade slått nio var det någon dum person som ringde på vår telefon. Och jag som är riktigt lättväckt vaknade ju skälvklart av detta störande och höga ljud. Vi har tre telefoner i detta hus och en av dem är placerade bara en meter utanför mitt rum. Ibland är det bra, ibland är det inte bra att ha en telefon som närma sitt rum. Just idag var det inte bra, inte bra alls. Så nu sitter jag här, trött, irriterad och ännu mera trött. Jag ska försöka att ta till vara på denna dagen riktigt ordentligt, även om jag är lite trött. Förhoppningsivs får jag den där efterlängtade sovmorgonen i morgon. 

 

Vem är det som har beställt dåligt väder?! Va, va?! Inte ens okej.. Jag som ska ha min första riktiga arbetsdag och den mesta av tiden jag jobbar ska jag spendera ute med barnen. Då är det ju inte kul om man blir helt genomblöt av regn eller att man fryser. Barnen kommer ju att röra på sig en hel del, men jag ska ju inte springa så mycket då jag är rätt så förkyld. Jag får helt enkelt gardera mig med termobyxor, snöskor, mössa och vantar. Ja, tror att det får bli så. Annars kanske jag lyckas med att dra på mig någon annan liten ond bacill som inte är välkommen. 

 

Varför blir det alltid så? Att när man väl har bestämt sig för något så ska något krångla. Denna veckan hade jag tänkt att jag skulle börja gymma, denna gången på riktigt, inte bara en gång och aldrig mer. Men vad händer?! Jo, jag åker på en sjukt jobbig förkyldning. Inte ens gå upp för trapporna och ner igen klarar jag utan att börja andas lika tungt som om jag hade sprungit ett mindre marathon. Jaja, det blir bra ska jag se, hoppas jag. Nu ska jag försöka slita mig från datorn och göra mig iordning för att åka bort till jobbet (känner mig väldigt vuxen)! 

 

Igår runt elvatiden på förmiddagen landade vårat plan från Munchen på Landvetters flygplats. Ojojoj vad skönt det var att känna svensk mark under sina fötter igen, underbar känsla. Inte för att jag hade saknat det, eller längtat efter det, mer för att jag visste att jag nu kunde prata svenska och inte behöva tänka innan jag pratar, haha. Det var härligt att få se mina päron när vi kom till ankomsthallen. Jag tror att de har saknat mig mer än vad jag har saknat dem, haha. Nej, men jag har inte haft tid att sakna någon, vi har ju gjort så mycket på dessa 10 dagar att vi inte hunnit tänka så mycket på de där hemma.

 

Här hemma är klockan redan halv ett och jag är inte trött. Vad är detta?! Jetlag. Det låter töntigt, men jag tror att jag har fått en släng av jetlag och en härlig förkyldning på det. Har man bra fungerande Air Condition på hotellrummet så är en förkyldning inte så långt borta. Sen så kan otröttheten (nytt ord, det tar jag patent på!), bero på att jag somnade så skönt framför något inredningsprogram på TV och sov i ungefär två timmar. Vad gör jag nu då? Tvingar mig själv att sova, eller kikar runt på nätet? Jag tror att jag ska kika runt lite på nätet. Så får ni andra trötta människor sova så gott. 

 

Efter att ha gått upp tidigt i ottan, suttit vid gaterna och väntat, suttit på planet i åtta timmar, så är vi äntligen här! Det känns väldigt overkligt att vi nu är här. Jag har inte riktigt tagit in allt än. 

 

Nu har vi duschat, då värmen här nästan tar död på oss. Ikväll har vi tänkt att vi ska se oss lite om i denna stora stad. Det blir förmodligen en tidig natt, då vi båda är helt slut. 

 

Usch och fy vad nervös jag är. Nervös och förväntansfull. Jag har gått runt hela morgonen och försökt förstå att det är imorgon som jag kommer att befinna mig på ett flygplan till New York. Men jag får inte in det i skallen. Jag har sprungit runt som en galning nu på morgonen och försökt att komma på om jag har glömt något viktigt, men jag tror inte att jag har gjort det. Alla kläder ligger i väskan, handbagaget är nästan färdigpackat och allt annat praktiskt är färdigt. Så egentligen kan jag bara gå ut och lägga mig i solsängen, med en bra bok och försöka att slappna av. 

 

Inatt var det sista gången jag sov i min egna säng på ungefär 12-13 dagar. Ofattbart! Min säng som är så mjuk och skön. Saknar redan mina kuddar. Varför det var sista natten idag när vi ska åka imorgon är för att vi ska sova hos min moster denna natten. Eller, vi kommer nog att "sova", om jag känner mig och Lovisa rätt. Det är inte bra att jag är själv hemma, då jag har mer tid till att tänka på allt som kan gå fel. Men jag ska inte tänka så, jag ska tänka positivt! Nej, nu ska jag försöka gå ut och slappna av i det fina sommarvädret. 

 

Om 6 dagar kommer jag att befinna mig 10 000 meter över marken, med destination New York. Det är svårt att förstå att det bara är 6 dagar kvar, nyss var det 206 dagar kvar. Tiden går ruskigt fort. I och med att det är så kort tid kvar så har refebern och nervositeten börjat komma smygandes. Jag går mest och oroar mig för allt som kan gå fel och är allmänt trött, grinig och nära till tårar mest hela tiden. Men jag brukar vara nervös innan jag åker någonstans, så det är helt normalt för att vara mig.

 

Något annat som gör mig lite lätt panikslagen och stressad är att jag inte har börjat packa än. Ja, det är sex dagar kvar, men jag åker hemifrån redan på måndag, så om fem dagar måste allt vara färdigpackat. Jag ska försöka att börja packa senast på Fredag, så att jag slipper stressa. Outifits ska planeras, viktiga saker så som laddare till både kamera och mobil, pengar, pass och andra viktiga papper ska med. Vad man ska ha med i handbagaget, vad jag ska ha för väska som handbagage.. Ja, listan kan bli oändligt lång känner jag. 

 

Lite bilder från förra året när jag var i New York;

 

Idag är det två månader och fjorton dagar sedan jag tog studenten. Under dessa dagarna har jag jobbat i ungefär två veckor, osamanhängande. Vilket är lite tråkigt, men förståeligt. Jag är ung, inte fullutbildad och det råder arbetsbrist i landet, så det är ganska förståeligt. Hela sommaren har jag kallat mig själv för arbetslös, för det är ju det jag är.. jag menar, var. För imorgon börjar allvaret, Lisa tar steget ut i vuxenlivet och börjar jobba. Det känns just nu ganska nervöst och pirrigt, men jag tror att detta kommer att gå jättebra.

 

Jag ska jobba med barn i olika åldrar, något som jag faktiskt tycker är riktigt roligt, annars hade jag aldrig sökt jobbet från början. Denna veckan ska jag bara gå bredvid de andra i personalen och bekanta mig med barnen, men sen efter att jag kommer hem ifrån USA så ska jag börjar jobba på "riktigt". Helt själv alltså. Whiooo! Nu måste jag sova om jag ska orka gå upp klockan sju imorgon. 

 

 

Jag är inte den typen av tjej som kan göra sjukt coola frisyrer på mig själv, eller på någon annan heller för den delen. Jag har liksom inte fått de egenskaperna. Så när jag lyckas göra två ordentliga flätor, som inte ser ut som att en bebis har gjort dem, ja då blir jag riktigt nöjd.

 

Och varför gör jag flätor i håret undrar ni? Jaa ni, det har jag egentligen inget svar på, mer än att jag vill se om mitt hår blir lockigt. Ja, för håret var blött när jag flätade det och tänker sova med flätorna. Gjorde det en annan gång, men hade typ tio småflätor i håret och såg ut som en blandning mellan ett troll och någon som har fått en stöt av något elektriskt föremål.. 

 

Jag måste avslöja en sak. En viktig sak. En allvarlig ovana som jag har lagt mig till med det senaste året. Något som varken är bra för min plånbok eller för min hjärna. Denna vana har frammanat ett beroende. Ett nästan jobbigt beroende. Ett beroende som gör att jag för det mesta sitter med påsar under ögonen och hallucinerar. Jag har blivit så besatt att jag har gjort så att mina vänner har hamnat i samma onda cirkel. Jag gör det nästan omedvetet nuförtiden. Ibland kan jag sitta och stirra rakt fram, utan att fatta hur jag har hamnat där jag har hamnat.

 

Det är samma visa varenda gång. Jag sätter mig ner framför valfri teknisk pryl, som har internet. Jag trycker upp en ny flik, knappar in hemsidans namn och klickar mig sedan vidare. Detta kan pågå i flera timmar. I timmar kan jag sitta vid samma hemsida och bara titta. Titta och förundras över vad den hemsidan gör med mig. Detta är inte bra för min kropp och absolut inte bra för min själ. Jag har blivit beroende. 

 

Mitt beroende stavas;

Om bara några timmar åker jag och syster Ida till två av våra kusiner, för att sedan fortsätta resan med bil till våran slutdestination. Falkenberg. Hela helgen ska vi spendera där, bara vi fyra. Precis som när vi var yngre och campade ihop, men denna gången har vi inga föräldrar med oss. Helt underbart skönt, att kunna åka iväg vi fyra och inte behöva ha med oss föräldrarna. För vi är alla vuxna, på papper och två av oss har körkort. Frihet!

 

Vi ska ju vara borta hela helgen, alltså två dagar och jag måste ha med mig kläder att ha på mig. Det är exakt samma sak varenda gång jag packar. Jag tar med mig alldeles för mycket, så denna gången har jag försökt att planera outfits som man kan ha på dagen och outfits som man kan ha på kvällen. Hoppas att solen vill visa sig och att vattnet är varmt, så kan jag ha badkläder på mig istället. 

 

Just nu har jag kommit in i en period där jag tycker att det är riktigt roligt att pussla, ni vet massor av bitar som inte vill sitta ihop med varandra, motiv där allt är grönt och brunt. När jag var på Gekås i Ullared tidigare i veckan så köpte jag mig ett lagom stort pussel på 350 bitar, som jag och Ida snabbt pusslade färdigt. Jag tyckte det var lite tråkigt att det tog så kort tid, så jag bad mina grannar som skulle till Ullared att köpa med sig ett 350 bitars och ett 1000 bitars.. Varför gjorde jag det?! Bad om ett 1000 bitars?! Nu kommer jag ju få sitta i flera timmar, dagar, veckor, månader och år, för att få ihop ett pussel.. 

 

Nej då, det går faktiskt rätt bra, förutom en liten viktig detalj. En av kantbitarna saknas.. Eller, ja den finns väl bland alla andra bitar, men jag kan inte hitta den i alla fall.. Så nu sitter jag och stirrar mig blind på alla bitar och sliter mitt hår. 1000 bitar är en utmaning, för man har inte koll på så många bitar. Okej 350, det är ju lagom, men 1000? Inte lagom..

 

Nu är jag tillbaka på Skaraborgsk mark (kom hem i Lördags, men i alla fall..), lite brunare, lite gladare och med massor utav foton i kameraminnet. Appellensemestern detta år var exakt lika bra som de förra, dock tror jag att vädret var bättre än någonsin. Trots en hel del blåst (går inte att undvika när man är på en ö..), så sken solen mest hela tiden. Jag gillar't! 

 

Semestern bestod utav en hel del sång, skratt, bad, sol, sälsafari, mat, fika och massor av annat skoj. Det är nästan så att jag längtar tillbaks till förgående vecka. Tillbaks till den mysiga ön och den sköna stämningen som vi har på semestrarna. Dock så kommer alla semesterfirare hem till mig om bara några timmar för lite skönt häng i gäng. Jag ska försöka mig på att göra Hallonpaj till senare, så vi får verkligen hoppas att jag lyckas med det och att tända grillen.. Hoppas att det finns någong kunnig person som kan hjälpa mig med det ;)!

 

Istället för att egentligen göra det jag behöver (läs: packa!) så har jag idag strövat omkring utmed den asfalterade vägen utanför huset. Först gick jag och kollade om tanten som stannade bilen vid skogen, tog alla kantareller. Och ja, det är klart att hon gjorde. Tjuvaktiga tjuv! Så istället för att plocka svamp i burken jag hade tagit med mig gick jag på vägen och kikade ner i diket. Efter ungefär en halvtimme eller lite mer, kom jag hem med en liten burk full av smultron. 

 

Först hade jag tänkt att vi skulle göra en milkshake på dem, så som vi gjorde när jag vikarierade på dagis häromdagen. Men sen blev jag oerhört sugen på paj, så då gjorde jag en. Med världens enklaste och godaste recept så slängde jag ihop en paj på några ynka minuter. 

 

Vi har nog alla det där problemet varenda gång vi ska iväg någonstans och behöver packa ned sina saker i en väska, innan man åker. Hur mycket ska man ha med sig? Räcker det med tre par skor? Kommer jag verkligen att använda alla kläder jag tar med mig? Får det plats i min väska? Är det nödvändigt att packa ner hela medecinskåpet? Osv.. Det känns som att dessa frågor alltid finns där. Jag har samma problem om jag så ska vara borta i två dagar eller om jag ska vara bort i två veckor. 

 

Nu på Lördag åker jag med min kör Appellen till Rörö för att semestra i en hel vecka. Visst, det kommer att bli jätteskönt att komma iväg ifrån alla måsten, men allt förberedande innan man åker är bara såå.. påfrestande. Jag är rädd för att jag kommer få ta med mig hela min garderob, så slipper jag att tänka på om jag tar med mig för mycket eller för lite. Hellre att jag då har med mig kläder hem som jag inte har använt, än att inte ha något rent att ta på sig de sista dagarna. 

 

Jag har efter en tids sökande äntligen hittat vad som ska kommas att sättas upp på min fondvägg i mitt rum. Jag har länge tänkt att den ska vara utan tavlor, eller dylikt, men har ändrat mig. I de flesta amerikanska filmer så finner man dem hängande på väggen. Stora som små, med knappnålar intryckt på vissa utvalda platser. Någon som kan gissa vad jag pratar om? Du som gissade på en världskarta, har väldigt rätt. Jag har blivit så inspirerad av att kunna sätta en liten knappnål i valfri färg på de platser i världen man har varit på och samtidigt kunna njuta av de minnena man har ifrån de plasterna.

 

Jag inhandlade idag en världskarta (61x91,5 cm stor) som inom en snar framtid kommer att sättas upp på min vägg. Nu letar jag efter en anslagstavle-liknande skiva som man kan fästa upp kartan på, så att inte väggen tar stryk av alla nålar som kommer att sättas i kartan. Ja, så detta är mitt lilla sommarprojekt. Jag kommer självklart att bjuda på en efterbild när kartan sitter uppmonterad på väggen.

 

Uppe med tuppen är jag, som alltid. Så himla skönt att inte sova bort halva dagen och vända på dygnet. Halv nio vaknade jag av smärtor i knä och ben, så jag gick upp och lät mamma ta hand om mina sår. För nej, jag gör det inte själv. Äckligt ju! Och förresten, det är det man har mammor till, eller hur?! Haha..

 

Om några få minuter ska jag bli skjutsad bort till min fina Lovisa, där vi ska fixa med vårat visum, eller vad det nu är. Det är något som gör att vi får komma in i USA i alla fall. Lite snopet hade det varit om man kom dit och sedan fick vända igen. Inte roligt alls.. På tal om något helt annat. Det är sol ute! Fattar ni?! Sol, på sommaren? I Sverige?! Helt sjukt konstigt.. Så förhoopningsvis åker jag och Lovisa och lägger oss nära något vatten och förbättrar på vår bränna. Haha vem försöker jag lura.. vi ska försöka få lite färg på våra bleka kroppar!

Man brukar ju säga; "Don´t drink and drive!", men jag har ändrat lite på den meningen. Jag vet något som är ungefär lika farligt som att dricka sprit och köra bil. Eller ja, nästan lika farligt i alla fall. Att kombinera löpning och sms är något som är farligt och kan få onda konsekvenser. Man ska inte smsa medans man springer, har jag fått lära mig nu.. 

 

För ungefär tre timmar sedan drog jag på mig mina träningskläder, snörade skorna, startade Runkeeper, startade musiken och gav mig ut för att springa. Jag kom ungefär 2 kilometer innan jag fick för mig att svara på ett meddelande. Jag tänkte svara med bara några bokstäver, för jag tänkte att det inte kunde vara så farligt. Det borde ju gå att springa samtidigt som man skriver ett sms.

 

Tji fick jag. För på vägen låg det en stor sten (bör tilläggas att jag bor på landet och där finns det grusvägar, med grus och sten...), en sten som inte ville flytta på sig när jag kom springandes. Jag snubblade på denna fientliga sten, så att min vänstra fot (den som redan varit stukad två gånger detta år..) viker sig under mig och jag faller handlöst rakt ner på vägen. Ont som f*n fick jag i foten, innan jag reser mig upp och ser hur stora mängder av blod lämnar min kropp genom mit högra knä.. Inte alls skönt. Mamma kom som en räddare i nöden (efter att jag ringt pappa, som fick ringa mamma..), hämtade mig och plåstrade sedan om mig. 

 

Så nu sitter jag här med den vänstra foten inlindad i bandage och med ett stort fint "skrubbsår" på högra benet och en kompress (ett stort plåster) på den högra knäskålen. Men jag är inte den som är den, så klockan nio imorgon är det jag som går ut och går, förhoppningsvis :)! 

 

Efter att bara ha sovit ett få antal timmar i natt, var det dags att gå upp och göra sig iordning inför min Studentfotografering som skulle gå av stapeln idag (jag är seg.. jag vet!). Kändes som att jag skulle ta studenten igen när jag fick på mig kläderna och den tillhörande mössan. Anna och Emma kom runt halv tolv, sen bar det iväg till Hjo. I drygt två timmar var vi där och fotade. Humöret och tålamodet sjönk ju längre tid vi befann oss i stadsparken. Men ett par användbara bilder fick vi, för Anna är bäst på att fota! 

 

Nu är det dags att bege sig bort till familjen jag är barnvakt åt. Denna gången är det inte barnvaktning som står på schemat. Nej, idag är det grillkväll!! Mums filibabba!